Mobbad: Varför???

Ja ett svar på frågan hade varit uppskattat

Många gånger jag funderat på att hämnas mina mobbare men det blev bara hämnd i mitt huvud. Jag vågade aldrig göra det i verkligheten.  Jag ville att mobbarna skulle känna hur det kändes men mina tankar förblev mina.  Det har satt sina spår att bli mobbad. Att få känna att man är en värdelös skit som man inte ens är värd att trampas på. Mobbingen på mig började tidigt. Jag gick i andra klass och flyttade till en liten större stad än den by vi bodde i. Det var kört redan från början. Det var som om de redan hade planerat vad de skulle göra med den nya eleven som kom till skolan.

Det är många händelser som jag har svårt att glömma och en av dom är en vinterdag och vi fick en längre rast i skolan. De hade gjort en liten isbana på skolgården och där åkte några elever. Dessa några var mina mobbare. Tjejerna ville att jag skulle vara med helt plötsligt. De ville ha en konståkningstävling. Man skulle göra lite konster som man själv hittade på och så skulle man få poäng för det. Jag blev först fundersam. Jag stod och undrade för mig själv varför de hade frågat mig. Var de ute efter något speciellt?

Jag funderade ett tag men följde med tjejerna till sist. Kanske så fanns det ingen baktanke. kanske ville dom bara ha mig med för att de vara snälla. Vi åkte några gånger på isen och inget hände så jag började slappna av. Men helt plötsligt när jag försökte göra mina sm konster så kom det en kille från min klass och satte fram sin fot så jag trillade över den och höll på att hamna med mitt huvud på hans skridskoskena. Mina klasskamrater började skratta. De pekade ena stunden och höll för munnen i den andra stunden. De hade så roligt medan jag låg på isen och grät. Jag gick i femte klass och livet var en pina redan då.

Jag var klassens slagpåse och jag vet inte varför Jag skulle vilja sätta mina plågoandar framför mig och tvinga dom svara på den frågan. Varför??? Jag tror inte att det har ett tillfredsställande svar faktiskt. det dom utsatte mig för har präglat mitt liv. De mobbade  mig då men känslorna har jag fått bära med mig  hela livet. Jag undrar om de är nöjda med det dom har ställt till med.

Något som jag har funderat över är hur de är idag som vuxna. Mobbar de fortfarande andra människor. Jag läst om Nya Zeelands Premiärministern John Key som drog en servitris i håret. Hur var han som ung? Han bad åtminstone om ursäkt. Det är inte alla som gör det.

Mobbad


Lite sent att ringa nu kanske?!

Nu ringde rektorn från skolan där mina barn går.  Samtalet kom lite sent bara. Det hade varit bättre att få höra att hon har gjort en orosanmälan innan soc ringde. Jag vet att rektorn är skyldig till att anmäla om lärarna kommer med anklagelser. Ja jag skrev anklagelser för det är det det är och inget annat.

Min son ska ha sagt att vi äter middag hemma kl 21 och ibland så finns det ingen mat. Jag frågade rektorn: Vilken normal familj äter kl 21 på kvällarna? Här hemma stå middagen på bordet SENAST kl 18:00.  Det var lov förra veckan så ibland kunde vi faktiskt äta lte tidigare med och det var i tisdags förra veckan som sonen ska ha sagt det här. Fritidslärarna trodde på sonen och gick vidare till rektorn om det. Det är ju klart att det måste vara sant då sonen är så smal av sig. Åh jag blir så irriterad. Min son är smal, visst r han det men det har han alltid varit.

Jag berättade om min dotters frånvaro på gymnastiken och ursäkten för att jag inte fått veta det från läraren var att hon är ny. Rektorn frågade mig om jag visste varför hon inte deltog och jag sa bara vad Beatrice sa till mig när vi kom hem att duscharna i skolan är långt ifrån fräscha och det höll rektorn med om. Jag sa även att maten i skolan är inte så god heller så det är därför dom inte äter allt som serveras men de tar potatis och sallad. Min son äter inget kött så han tar allt annat som erbjuds på bordet.

Jag sa till rektorn att de får gärna anmäla mig hur mycket som helst. Jag är inte orolig över att det kommer hända så mycket då mycket är grundat på ett barn som hellre vill stanna på fritids än att gå hem. Det finns inget att hämta för det stämmer inte. Men varför ska det vara så svårt att ta det med mig? Det gäller kommunikation från båda håll sa dotterns ena mentor. Ja jag skriver när jag har något på hjärtat och trodde att skolan skulle göra detsamma. Men icke. Skolan är tydligen finare än så.


Orosanmälan??? För vad?????

Hur ska man som förälder kunna hjälpa och pusha sitt barn i skolan när man inte får veta hur det står till? Man skickar barnet till skolan. Barnet går där en hel dag. Kommer hem från skolan och jag frågar: Hur har det gått i skolan dag? Barnet svarar: Bra. Nästa fråga från mig blir: Vad har ni gjort? Barnet svarar med att berätta vad de har gjort. Det kommer inte fram något som jag behöver oroa mig för.

Sen helt plötsligt bara så där så ringer telefonen och i den andra ändan finns det en kvinna som vill träffa mig för det har kommit in en orosanmälan.

????????????????????????????????????????????????

Orosanmälan? För vad???

Jo då blev svaret att mina barn är tidiga i skolan. Min dotter äter inte och både min son och dotter bråkar mycket, de vill inte arbeta på lektionerna och de har dålig hygien.

Japp…jag blev fruktansvärt förbannad och det var svårt att hålla igen ska jag ärligt erkänna. Men jag blev superglad när min dotter ringde och påminde mig om utvecklingssamtalet.  Detta var ju ett ypperligt tillfälle och se om dessa lärare tänkte säga något till mig direkt öga mot öga.

Jag kommer dit med min dotter. Jag får höra att hon har bra omdöme i det ena ämnet efter det andra. Inga som helst klagomål från de lärare som hade henne i dessa ämnen. Däremot så fick jag höra att hon varit borta från gymnastiken 9 ggr av 22. Hon har inte varit borta egentligen utan hon har varit på lektionen men hon deltog aldrig. Hennes orsak var att hon glömt gympakläderna.

Här blev jag lite irriterad faktiskt. Om nu min dotter har varit borta 9 ggr från gymnastiken, borde inte jag som mamma fått veta detta lite tidigare??? Jag sa att hom kunde ha mailat mig, det är väl inte så svårt?! Då kontrade dom med att det gäller ju kommunikationen från oss med. HUR ska jag kunna veta att något inte fungerar i skolan om jag inte får veta det? jag frågar ju mitt barn om det har gått bra och så. Vad mer kan jag göra? Ska jag ringa eller maila lärarna var dag och fråga om det har varit något speciellt i skolan???

Sen gnälldes det lite om att de var tidiga i skolan. Nu öppnar dom skolan för barnen 07:30. Mina barn åker dit och är där mellan 07:40-07:45. De börjar skolan 08:05. De vill vara där tidigt för de vill inte komma direkt och gå direkt in på lektionen. Bussarna är inne 07:50 så det handlar om ca 10 minuter tidigare än dom. Ska även tillägga att mina barn är inte alltid tidigast.

De gnällde om maten. Mina barn kan inte äta på morgonen så de får med sig frukt och en peng som de kan handla en bulle för i kafeterian. Men ändå så verkade det som att de aldrig äter. De äter middag hemma, men de gillar inte maten i skolan. Den är inte god säger dom. De har klagat många gånger om maten i skolan och de är inte de enda. De kan kanske börja med att byta ut maten så att den blir god så barnen kan äta den då.

Jag vet inte vad jag ska göra faktiskt. Jag frågade dom om jag skulle stoppa ner mackan i halsen på dom. Jag frågade dom även vad syftet med anmälan var. Det är jag som gör maten och det är jag som serverar den hemma. Då borde jag ju märkt om mitt barn inte äter. Sen är min dotter inte trådsmal. Hon är som vilken ungdom som helst. Det går ingen nöd på henne med andra ord.

Sen bråkar mina barn med varandra hela tiden. Men herregud. De är syskon!!!!!!!!!!!!!!!!! Vilka syskon bråkar inte? Mina barn är tvillingar och de tävlar om allt. Precis allt och då menar jag ALLT. Det den ena gör ska den andra göra och det den andra inte gör sa den andra heller inte göra. De tjatar på varandra, gnäller och skriker ibland på varandra. DE ÄR SYSKON!!!!!!!

Jag blev förbannad. De vill jag ska skriva om saker och ting gällande barnens skolgång när jag inte får veta när det händer något. Jag tror ju att allt är bra. Det som gjorde mig mest arg är att de hade inte tänkt att ta upp det nu ikväll heller. Så jävla fegt!

Jag begärde ett nytt möte som enbart ska handla om detta här. De ska få svara på varför dom som lärare inte kan kontakta mig när det gäller mitt barn. De kallar det för en orosanmälan. Är det bättre att låta allt gå ännu längre då vilket det gör då det tar tid för oss att få veta. Hade de varit oroliga så hade dom väl nämnt något för mig som är mamma till barnen?

Jag ska kanske anmäla skolan och säga att den är ett stort orosmoment för de stjälper mina barn då de inte berättar hur det går för mina barn i skolan.

De får gärna anmäla mig hur mycket dom vill men säg det till mig!!! Håll inte bara käften för då kan jag inte göra något åt det!


Sture Bergwall och min dag idag

Sture Bergwall fick upprättelse?!

Sture BergwallTänk att han var dömd till flera mord men är nu helt frikänd, inte bara från morden utan ven från vården.. Det är ju både roligt och skrämmande på en och samma gång. Roligt för honom naturligtvis. Jag kan tänka mig att han känner en stor lättnad, men det är skrämmande samtidigt med tanke på att han inte hade mördat dessa personer men ändå lyckats bli fälld. Vad säger det om vårt rätt-system och framförallt om polisens och åklagarnas jobb?

Jag hoppas poliskåren runtom i landet verkligen tar till sig de misstag som gjorde i Sture Bergvalls fall. Det är nästan så att man skäms på deras bekostnad. Man får inte göra så grova missar tycker jag. Sture Bergwall är åtminstone lycklig nu då han är helt frikänd.

Läs Stures blogg här.

Idag fick jag ett mindre trevligt samtal. Jag kan inte gå in på vad det handlar om just nu men jag vet att jag ska ha tag på vissa personer och ha ett samtal med dom. Förhoppningsvis så träffar jag redan en idag. Vi får väl se.

Annars blir det att ta det lugnt. Jag var i affären innan  La upp mina varor på bandet och kassörskan slog in dom i kassan. När jag skulle betala så såg jag att jag hade fel kort med mig, förbannat oxå tänkte jag. Det var inte mer än att säga till kassörskan att jag hade fel kort med mig. Jag frågade henne snällt om hon ville sätta varorna till sidan så länge så skulle jag gå hem och hämta det rätta kortet.

Hon verkade inte alltför glad men vad kunde jag göra? Jag gick hem och hämtade det rätta kortet och tog cykeln denna gång. Jag var bara borta ca 10 minuter å det var inte så länge hon fick vänta. Hon hade fortfarande kunder när jag kom så hon var inte direkt arbetslös. Jag betalade mina varor och åkte sedan hem. Jag har förberett middagen för jag sa på utvecklingssamtal samma tid som Fredrik slutar. Vilket innebär att jag får ha barnen med mig oxå.

Ja det var lite om Sture Bergwall och om min dag idag. Ni får ha en fin eftermiddag och kväll.

 

 


Vi finns där för dig

vi finns därDet fick en närstående person höra av sin omgivning. Vi finns där för dig och vi ska stötta dig om det behövs. Ett misstag och personen fick stå på egna ben.

Ja det är sorgligt men sant. Det är inte lätt att bli en människa i vårt samhälle alltid. Det är inte konstigt att det finns så många människor som inte har bostad och jobb idag. Vissa får aldrig chansen att visa vad de går för. Det är synd för en del behöver bara en liten knuff i ryggen

Prat om en knuff i ryggen. Igår gick jag till doktorn för att ta reda på varför jag har så ont i mina leder alltid. Jag har haft det i många år men det blev värre när jag väntade mitt andra barn 97. Doktorn kände och vände på armar och ben. Han frågade mig om jag var rörlig som barn och tonåring. Ja a att jag har ju dansat i många år. Han frågade om jag kunde gå ner i spegat och splitt och jag sa ja det har jag kunnat. Förmodligen berodde mina ledproblem på det. Jag har varit överrörlig och då stelnar musklerna med åldern.

Fick just ett telefonsamtal som var mindre roligt. Ska ta tag i det direkt. Ha en fin dag.


Mobbad: Jag är jag och det kan ingen ändra på

Facebook har många tester som man kan göra. Om de stämmer eller ej vet jag inte men vissa är ändå roliga att göra. Som till exempel den vad namnen betyder. Jag heter Eva Susanne Elisabeth och jag testade samtliga namn. Detta blev resultatet.

Eva Susanne Elisabeth

Som synes så betyder Susanne och Elisabeth samma sak vilket jag har svårt för att tro att så skulle vara fallet men det var ju fina ord så man får kanske sträcka på sig 😉

När jag växte upp så tyckte jag inte om mitt namn. Jag kände ingen annan som hette Elisabeth. Många hette Anna och Maria på den tiden. Emma med för den delen. Varför fick jag inte ett sådant namn tänkte jag ibland. Det hela bottnade nog inte i själva namnet utan just att jag kände mig utanför i allmänhet.

Mobbad

Jag blev mobbad i nästan hela min skolgång. I ettan och tvåan var allt bra men sen flyttade vi till Höör i Skåne och mardrömmen började. Jag blev aldrig accepterad och egentligen så vet jag inte varför.  Jag var ju bara mig själv, men det var väl det som var felet. Jag försökte anpassa mig till resten av klassen men det gick inte. Vad jag än gjorde så var det fel.

Det blev lite bättre när jag kom upp i femman. Då splittrades klassen och i den klassen jag hamnade i var rätt så okej. Jag hade ingen att vara med men klassen mobbade mig inte i alla fall. Men de som gjorde det i trean och fyran fortsatte att plåga mig.  När jag kom upp i sexan så var det ändå rätt så bra men det var klassen som var det. Parallellklassen fortsatte som förut.

När det verkade bli någorlunda bra så flyttade vi till Hörby och där föll jag tillbaka till ruta noll. Att komma till en liten skola där alla känner alla var inte så lätt. Redan första dagen så blev jag utfryst och så var det under hela mellanstadiet och högstadiet. Jag var inte värd  mycket kan jag säga.

Mobbing

Egentligen så var det mobbarna som var fega. De vågade inte göra något på egen hand utan det var när de var mer än en. Då var de tuffa minsann. Det var fel att vara jag och det fick jag sannerligen få känna och veta. Jag skulle inte tro att jag var någon.

Jag dansade gammeldans och jag älskade det. Mobbarna sa att jag låg med gamla gubbar bara för att jag dansade gammeldans. De ville jag skulle gilla disco och pop. Men jag gillade dansband och country och det gör jag än idag. Visserligen kan jag lyssna på fler genrer nu men det är ändå dansband och country som sitter i hjärtat. Det kan ingen ändra på. De kunde det inte då och de kan inte göra det idag.

Jag är hellre ensam än att ändra om mig som person. Då är det ju inte mig de gillar ändå och då kan det vara. Många barn mobbas idag både på skolor och fritidshem. Vad gör de vuxna åt det? När jag gick i skolan så valde de vuxna att blunda. Ja jag kan ju inte säga det med ren säkerhet egentligen men de fanns aldrig till hands när jag behövde dom och någon måste ha sett något. Om inget annat så märkt något.


Jag har ont och mår inte helt hundra

Väntar på att min dietistsköterska ska höra av sig. Jag ringde vårdcentralen och begärde att hon skulle ringa mig. Jag ska ju gå på flyt i 3 veckor och jag har börjat sakta men säkert. Dock så blir mitt socker så  lågt att jag inte klarar av att hålla timmarna emellan Idag har jag ätit 5 knäckebröd utöver flyt. Jag är trött men jag tror att det beror på att jag har något skit i kroppen, men då borde mitt socker ligga högre tycker jag. Men strunt samma, jag mår inte bra i alla fall. Min handled är kass. Den känns som om den skulle knäckas precis när som helst. Att ha ont tar på psyket och det var inte helt hundra innan handleden kraschade.

Jag ska till min samtalskontakt nästa vecka och jag längtar faktisk. Jag måste få prata ur mig. Det är så  mycket man bär på som man känner att man inte klarar av att säga i det verkliga livet. Hos henne kan jag säga precis vad som helst. Här får allt konsekvenser. Jag känner mig låg och försöker att inte tänka så mycket. Jag vill vara ensam men har folk runtomkring mig hela tiden. Jag har mitt eget lilla sfär här hemma men någonstans så känns det som att den sfären börjar och falla ihop. Dock så tror jag att det är mitt inre jag känner.

Ja det blev lite svammel. Man får ha sådana dagar med. Jag ska in och vila en stund för jag tror att det behövs.


Dr Phil och de försvunna tvillingarna

Dr Phil är bra att ha när man har sjuka barn

Barnen har varit hemma idag från skolan. I morgon ska Stéphanie gå iväg till Pontus klass där hon ska praktisera. Är Pontus feberfri i morgon så kan han gå på onsdag. Själv har jag börjat känna mig halvdan. Trött och har så ont i min handled. Jag kan inte ens lyfta en kaffekopp med den. Jag tog tvätten tidigare så det kan vara därför. Jag vet inte. Den gör ont i alla fall.

De försvunna tvillingarna

Jag såg på Dr Phil show tidigare idag. Fy vad hemskt det var. Ett par som ville adoptera hade gjort en annons på Craigslist. En kvinna svarar och säger att hon väntar barn och vill adoptera bort det då hon blivit våldtagen. Den nyblivna mamman som skulle adoptera börjar handla in så att allt står klart till det kommande bebisen. Men det kommer visa sig att det inte bara är ett barn utan två. En pojke och en flicka.

Det händer saker hela tiden verkar det som. Våldtäktsmannen fångas in och han betalar borgenssumman på 50 000 dollar. Han ska ha våldtagit denna kvinna på grund av att han ville ha barn och han ville ha vårdnaden om barnen så nu visste inte paret som skulle adoptera om de fick barnen eller ej. Adoptivkvinnans bästa väninna tycker det hela låter konstigt så hon kontaktar Dr Phil för att få hjälp med att få fram sanningen.

Fakta som tycks finnas

Adoptivmamman har fått bilder från ultraljudet. Foton efter barnen har blivit födda har skickats och adoptivmamman ska dessutom fått känna på kvinnas mage och känt en spark.  Kvinnan visste om att det var en flicka hon bar på men fick sedan veta att det var två. Den andra bebisen var en pojke.

Det är väl i stort sett det som är den fakta som kommit fram. Sedan finns det massor med frågetecken för det änder alltid något när något är inplanerat så som att komma på besök. Komma till adoptivföräldrarnas hemstad för att kunna föda barnen. Värkarna råkar komma igång samma dag.

Den nakna sanningen

Barnen existerar inte. Kvinnan har ljugit ihop en historia bara för att hon kände sig speciell och att hon såg den andra kvinnan som en vän. Men vad jag inte förstår är hur adoptivmamman kunde känna sparkar från en bebis som inte fanns .

Jag kan inte låta bli att ställa mig frågor som: Hur kunde de gå på allt det där? Kvinnan visste att det var en flicka. Alltså måste hon ha fått veta det genom ett ultraljud. Man kan se om det finns två bebisar där inne i magen så hur kunde de isf missa killen?  Men jag förstår samtidigt för adoptivföräldrarna ville verkligen ha barn och de trodde helhjärtat på henne.

Usch så hemskt. Jag tyckte så synd om de nyblivna föräldrarna som trodde att de skulle få adoptera två barn. De hade förberett allt och man märkte att de verkligen älskade dessa två små varelser som tyvärr inte existerade. De hade namn på dom. Vikt efter födsel och deras personligheter. Jag kan inte ens fantisera om hur hemskt det måste vara för dom.  Dr Phil gav dom en värdefull gåva i alla fall och det var att de stod för alla kostnader hos en adoptivbyrå så de kunde adoptera ett barn. De blev lyckliga.

Nu ska jag inta ryggläge i sängen. Jag är dödstrött och längtar efter min kudde. God natt och sov gott.


Säg inte att jag är arbetslös!!!

Jag har många arbeten om dagen

Att bli och vara mamma är ett heltidsjobb. Mer än det för jag har hur många jobb som helst.

Jag är

Städerska
Psykolog
Kurator
Bank
Bantjänsteman
Lärare av alla sorter
Fritidsfröken
Kock
Bagare
Diskare
Tvättare
Fönsterputsare
Förmedlare
Stöttepelare
Problemlösare

Ja listan kan göras lång. Är det konstigt att man är trött om dagarna???
Jag är kanske ingen supermamma men jag gör mitt bästa för att finnas till hands för mina barn. Jag får ingen fast lön i månaden för allt jag gör men jag nöjer mig mer än väl med lyckliga och friska barn. Det är mer värt än alla pengar i världen.

Jag kräver ingenting tillbaka men jag blir glad om jag kan få ett leende eller en kram då och då. Jag skulle bli lycklig om någon ville frivilligt göra något av de jobb jag har om dagarna. I slutändan så kan det resultera i en gladare och mer utvilad mamma som orkar göra mer för barnen än vad hon kan göra idag.

Men jag klagar inte. Jag vill bara att folk ska veta varför jag ibland är fullständigt slut en kväll när andra förväntar sig att jag ska vara glad och lycklig. Det är jag men en trött sådan som inte har ork att förmedla det.

 


Cancer blir alltmer vanlig

Ovanlig Cancer tog kvinnans liv

Cancer är en sjukdom som jag inte önskar min värsta fiende (om jag nu har någon). Det är en sjukdom som kommer från djävulen själv. Cancer är egentligen ett samlingsnamn för olika sorter av cancer för det finns jättemånga olika cancerformer som man kan få.  Lauren Hill hade en ovanlig cancerform En hjärntumör som inte gick att operera och i höstas fick hon sin dom: Några månader kvar att leva.

Hur hade man själv reagerat om man hade fått en sådan dödsdom. Lauren var bara 19 å gammal Hennes liv hade knappt börjat och innan livet ens hade hunnit börja så skulle hon dö i en sjukdom som verkar vara svår att besegra hur mycket än läkarna försöka stoppa den.

Mina tankar går till flickans familj.

R.I.P

cancerJag läste att hundar kunde sniffa sig till vem som har cancer. De fick sniffa på urin från människor där en de hade prostatacancer och andra inte. Till 90 % kunde de ta fram dom som hade cancer. Det var ju lite häftigt. Frågan är om de kommer att få användning av det i framtiden. För inte kommer de väl låta hundarna sniffa på allas urin?

Nej det är en hemsk sjukdom. Min farmor och min pappa dog i den sjukdomen. När pappa hade dött så kunde jag inte åta bli att tänka att där fick sjukdomen. Den blev besegrad till slut men den tog min pappas liv. Sjukdomen kunde inte fortsätta att leva vidare så den dog med pappa. Men det gör ju inte saknaden mindre. Tycker ändå att det är orättvist men det kommer jag alltid att tycka.

Idag är det lördag och jag har inga större planer för dagen. Vi ska fortsätta att sätta upp staketet så Sally kan springa fritt på gården utan att springa iväg in till grannarna. Jag ska försöka hinna med att klippa av skotten i häcken utmed gatan. Det ska dammsugas och tvättas. Så egentigen finns det hur mycket som helst att göras men vi tar dagen som den kommer och försöker göra så mycket vi kan av den.

Önskar er en fin dag.