Mobbad: Jag är jag och det kan ingen ändra på

Facebook har många tester som man kan göra. Om de stämmer eller ej vet jag inte men vissa är ändå roliga att göra. Som till exempel den vad namnen betyder. Jag heter Eva Susanne Elisabeth och jag testade samtliga namn. Detta blev resultatet.

Eva Susanne Elisabeth

Som synes så betyder Susanne och Elisabeth samma sak vilket jag har svårt för att tro att så skulle vara fallet men det var ju fina ord så man får kanske sträcka på sig 😉

När jag växte upp så tyckte jag inte om mitt namn. Jag kände ingen annan som hette Elisabeth. Många hette Anna och Maria på den tiden. Emma med för den delen. Varför fick jag inte ett sådant namn tänkte jag ibland. Det hela bottnade nog inte i själva namnet utan just att jag kände mig utanför i allmänhet.

Mobbad

Jag blev mobbad i nästan hela min skolgång. I ettan och tvåan var allt bra men sen flyttade vi till Höör i Skåne och mardrömmen började. Jag blev aldrig accepterad och egentligen så vet jag inte varför.  Jag var ju bara mig själv, men det var väl det som var felet. Jag försökte anpassa mig till resten av klassen men det gick inte. Vad jag än gjorde så var det fel.

Det blev lite bättre när jag kom upp i femman. Då splittrades klassen och i den klassen jag hamnade i var rätt så okej. Jag hade ingen att vara med men klassen mobbade mig inte i alla fall. Men de som gjorde det i trean och fyran fortsatte att plåga mig.  När jag kom upp i sexan så var det ändå rätt så bra men det var klassen som var det. Parallellklassen fortsatte som förut.

När det verkade bli någorlunda bra så flyttade vi till Hörby och där föll jag tillbaka till ruta noll. Att komma till en liten skola där alla känner alla var inte så lätt. Redan första dagen så blev jag utfryst och så var det under hela mellanstadiet och högstadiet. Jag var inte värd  mycket kan jag säga.

Mobbing

Egentligen så var det mobbarna som var fega. De vågade inte göra något på egen hand utan det var när de var mer än en. Då var de tuffa minsann. Det var fel att vara jag och det fick jag sannerligen få känna och veta. Jag skulle inte tro att jag var någon.

Jag dansade gammeldans och jag älskade det. Mobbarna sa att jag låg med gamla gubbar bara för att jag dansade gammeldans. De ville jag skulle gilla disco och pop. Men jag gillade dansband och country och det gör jag än idag. Visserligen kan jag lyssna på fler genrer nu men det är ändå dansband och country som sitter i hjärtat. Det kan ingen ändra på. De kunde det inte då och de kan inte göra det idag.

Jag är hellre ensam än att ändra om mig som person. Då är det ju inte mig de gillar ändå och då kan det vara. Många barn mobbas idag både på skolor och fritidshem. Vad gör de vuxna åt det? När jag gick i skolan så valde de vuxna att blunda. Ja jag kan ju inte säga det med ren säkerhet egentligen men de fanns aldrig till hands när jag behövde dom och någon måste ha sett något. Om inget annat så märkt något.